Publiken
Vem lyssnade egentligen? Tre generationer vid samma apparat, ett veckoschema, och en parallell musikindustri som sålde miljoner utan att den tyskspråkiga offentligheten märkte det.
Publiken var ingen massa. Den var ett veckoschema.
Kulturindustrikritiken tenderar att se lyssnarna som passiv deg. Men tittar man närmare var schlagerkonsumtionen ett finmaskigt socialt system med bestämda platser, bestämda tider och bestämda ritualer. Musiken var inte något man valde. Den var infrastruktur, ungefär som spårvagnen. Man klev på vid dansskolan i femtonårsåldern och av vid begravningskaffet.
Och den var aldrig en publik utan minst tre, som delade apparat men inte öron. De som ville glömma, de som ville upp, och de som ville därifrån. Det är en läsmodell, inte tre prydligt avgränsade befolkningsgrupper. Erans dramatik ligger i att samma refräng skulle betjäna alla tre samtidigt.
Maskinrummet slutade med påståendet att fabriken kunde tillverka kandidater men inte hits, och att urvalet gjordes av människor som inte visste att de bestämde något. Den här delen handlar om dem.
Tre generationer vid samma apparat
Vardagsrummet hade en radio och tre olika skäl att slå på den.
De som ville glömma
Krigsgenerationen, födda ungefär mellan sekelskiftet och tjugotalets mitt. Männen som kom hem sent eller inte alls, kvinnorna som röjt ruinerna. För dem var schlagern bedövning i ordets vänligaste mening: Freddy Quinns hemlängtan, Ernst Negers tröstevisa, operettarvet från en värld före katastrofen. De köpte inte fånigheten i första hand utan frånvaron av påminnelser.
Nyckelscenen är önskekonserten i radio, där hälsningar lästes upp med namn och ort. Halva funktionen var musik. Andra halvan var att höra att släkten fanns, även den på andra sidan en viss gräns.
De som ville upp
Wirtschaftswunder-vuxna. Unga familjer i nybyggda förorter, första bilen, första semestern. För dem var schlagern statusmarkör och bruksmusik, spelad på förlovningen, i bussen mot Rimini och på firmafesten. Fantasigeografin var deras resekatalog: man sjöng om Capri tills man hade råd, och sedan sjöng man om den på plats.
Möbeln framför alla möbler var Musiktruhe, radiogrammofonen i teak. Halvt instrument, halvt altarskåp, och alltid placerad så att soffan var vänd mot den.
De som ville därifrån
Tonåringarna, som under femtiotalet framträdde som en egen marknad. Först delade de föräldrarnas listor, men lojaliteten var villkorad. När Bill Haley spelade i Västberlin 1958 slutade det i kravaller, och de så kallade Halbstarken rev stolar i Sportpalast medan föräldrarna nynnade Freddy. Beatvågen 1964 gjorde skilsmässan definitiv.
Den tekniska skilsmässan kom med transistorradion, Kofferradio, som flyttade musiken från familjens vardagsrum till fickan och parkbänken. Hörlurssamhället börjar där.
En vecka i schlagerlandet
En tänkt vecka omkring 1963 i en medelstor stad i Nordrhein-Westfalen. Scenen visar tidens musikmiljöer, inte ett dokumenterat hushåll.
Glassbaren
Eftermiddag på ett italienskägt glasscafé, och veckans första kulturkonsumtion kostar tio pfennig. Jukeboxen är dessutom en social handling: den som väljer låten talar till hela rummet, och valet granskas därefter.
Att gästarbetarhistorien och schlagerhistorien delar lokal är ingen tillfällighet. Italienska glassbarer var bland de första platser där tyskar och invandrare umgicks på samma golv, och jukeboxen stod mitt i rummet.
Dansskolan
Borgerlighetens obligatorium. Femtonåringar i vita handskar lär sig foxtrot, vals och cha-cha under uppsikt. Här ligger förklaringen till Maskinrummets formel: musiken måste gå att dansa i par, eftersom pardansen var äktenskapsmarknadens gränssnitt.
Avslutningsbalen var årets viktigaste kväll. Den dag ungdomen börjar dansa var för sig, vänd mot scenen i stället för mot varandra, är eran matematiskt död.
Kiosken
Veckans Bravo. Hemma-hos-reportage, läsaromröstningar, och Starschnitt: en stjärna publicerad i naturlig storlek, uppdelad i delar, en per vecka. Den som ville ha hela idolen på väggen fick köpa tidningen i två månader.
Autografkorten som artisterna sände ut i tiotusental var erans följarantal. Valutan var fysisk, mekaniken var Instagram.
Vardagsrummet
Veckans centrum. Hela hushållet, ofta grannarna eftersom alla ännu inte har TV, framför lördagsunderhållningen. Detta är den enda plats där tre generationer möts i samma musik: farmor får sin operett, föräldrarna sin show, tonåringen väntar på det korta beatinslaget.
Från 1969 industrialiseras riten av TV-hitparaden, och röstningen sker per vykort. Demokrati med porto, räknad av samma apparat som valt ut kandidaterna.
Föreningslivet
Skyttefesten, kören, fotbollsklubbens fest. Vereinsleben var schlagerns levande distribution: dansorkestrar spelade hitsen i egna arrangemang, och offentliga framföranden hörde hemma i rättighetssystemet.
Här överlevde låtarna sina artister. Publiken var aldrig bara åskådare utan medverkande. Det är en viktig förklaring till att repertoaren skrålas än.
Den andra musikindustrin
Det här är delens viktigaste avsnitt. En apparat existerade parallellt med resten av projektet men syntes knappt i den tyskspråkiga musikoffentligheten.
Rekryteringsavtalen förde miljontals arbetare till Västtyskland: Italien 1955, Spanien och Grekland 1960, Turkiet 1961. Schlagerindustrin älskade sjungande utlänningar, vilket är hela Topplistans tes. Men den skrev nästan aldrig om de verkliga. Cornelia Froboess sång om två hemlängtande italienare från 1962 är ett tidigt exempel. Udo Jürgens återvände till gästarbetarnas hemlängtan i Griechischer Wein 1974. Exemplen finns, men de dominerar knappast repertoaren.
Under tiden byggde arbetarna sitt eget musikliv, och det blev betydligt större än någon räknat med.
Türküola i Köln
Yılmaz Asöcal byggde under sextiotalet upp Türküola i Köln för en publik som saknade musik hemifrån. Bolaget blev en viktig del av de turkiska arbetarnas eget musikliv.
Bolaget gav ut över tusen singlar, album och samlingar och sålde miljoner exemplar. Det var det första bolaget i Tyskland som specialiserade sig på turkiskspråkig musik och växte till en kommersiellt betydande oberoende musikverksamhet. Distributionen sköttes av Ariola, alltså ett av de fem stora bolagen från Maskinrummet.
Två musikoffentligheter i samma land, med samma distributör och nästan helt olika publik.
Näktergalen från Köln
Bolagets två bäst säljande artister hade inte kommit till Tyskland som musiker utan som arbetskraft, och började sina karriärer först på plats: Metin Türköz och Yüksel Özkasap, kallad näktergalen från Köln, som senare gifte sig med bolagets grundare. Hon fick guldskivor utan att den tyska allmänheten över huvud taget noterade det.
Och här blir det obekvämt. Flera av singlarna sjöngs delvis på tyska. Ändå blev artisterna inte stående gäster i schlagerprogrammen bredvid Nana Mouskouri och Karel Gott. Skillnaden låg inte bara i musiken. Den låg också i vilka människor den västtyska offentligheten var beredd att se som artister.
Distributionen gick genom import- och exportbutiker och genom grönsakshandlare med en mediahörna längst in. Ett parallellt musikliv med egna kanaler, egna stjärnor och egna guldskivor, sålt bredvid tomaterna.
Senare tillkom Minareci i München 1969 och Uzelli i Frankfurt 1971. Tillsammans kallas de tre bolagen ibland för de stora tre. Deras nät av kassetter och singlar var stort nog att bilda en egen marknad, men saknas ofta i den vanliga tyska pophistorien.
Lyssnarna bakom muren
DDR:s medborgare var västschlagerns hemliga andrahandsmarknad. Antennerna vreds västerut, önskeprogrammens hälsningar lästes med ortnamn på båda sidor gränsen, och västsläktens skivpaket var hårdvaluta.
Staten svarade med en egen apparat: ett statligt skivbolag, textgranskning, och 1959 till och med en egen anständig modedans, Lipsi, framtagen i Leipzig i sextakt som alternativ till rock'n'roll. Ungdomen ratade den fullständigt.
Att kunna texterna från fel sida muren kunde vara en lågmäld markering. Knepigt rolig musik som otillåten vardag är kanske erans finaste betyg.
Och samma sak fungerade åt andra hållet. Nina Lizell, svenskan i den västtyska TV-apparaten, sålde enligt uppgift 1,6 miljoner exemplar av en LP på det östtyska statsbolaget. Gränsen släppte alltså igenom det ingen hade planerat för.
De som stängde av
Varje kultursystem definieras också av sina vägrare, och de var många. Bildningsborgerskapet rynkade på näsan med Adorno som husgud. Jazzklubbarna byggde en parallell offentlighet. Efter 1964 gjorde beatungdomen och sedan sextioåttarörelsen föraktet till identitet.
Poängen är att hatarna var systemets gratisreklam och dess dödgrävare samtidigt. Utan förakt ingen generationsmarkör, utan generationsmarkör ingen marknad. När publiken splittrades förlorade schlagern sin självklara mittpunkt. Den försvann inte, men den kunde inte längre samla generationerna på samma sätt.
Den som vill förstå en publik ska alltid räkna även dem som demonstrativt stänger av.