De femton främsta i den knepigt roliga schlagern. Var och en med sin röst, sin karriärbåge och en anvisning om vad man ska lyssna efter.
Hösten 1961 gavs en polka om surkål ut i Västtyskland. I januari året därpå gick den rakt in som tvåa på försäljningslistan.
Den var inspelad av en amerikansk flygvapensoldat som talade tyska ungefär till hälften, och några månader tidigare hade samme man nått förstaplatsen med en sång om mannen i månen. Fyrtio mil därifrån satt Theodor Adorno i Frankfurt, mannen som redan hade gjort kulturindustrins standardisering till teori.
Ingen av dem hade fel.
Vid ingången till sextiotalet hade Västtyskland byggt upp en mycket effektiv populärmusikindustri, och den producerade med full professionalism sånger om indianhövdingar, tyrolerhattar, babysittrar och magdansöser. Det gjordes av vuxna människor i kostym, i ett land som nyss varit ruiner och på rekordtid blivit en av Europas ekonomiska stormakter. Ingen behövde försvara det som hög konst.
Och där ligger materialets värde. Ju mindre kulturell prestige något har, desto mindre behöver någon dölja hur systemet bakom det fungerar. Pengaflödena, makten och längtan ligger framme i en surkålspolka på ett sätt de aldrig gör i musik som tar sig själv på allvar.
Här är femton artister, rankade. En var bagare med gesällbrev. En hade läst ekonomi och sociologi på Yale. Flera kom från jazzen och hamnade i en betydligt större schlagerindustri. De föddes i Trinidad, Ohio, London, Aarhus, Landskrona och Köln.
Utlänningen som komisk figur
När man lägger kartnålar på födelseorterna händer något märkligt. Ett återkommande drag i materialet är hur ofta humorn bars av importerade röster: amerikaner, britter, skandinaver och en trumpetare från Trinidad.
Av de femton artister jag rankat högst föddes tio utanför Tyskland. Siffran är en egenskap hos min lista och inte en mätning av branschen. Men redan urvalet gör frågan svår att undvika.
Varför det blev så har jag ingen färdig förklaring till, och den som säger sig ha en bör mötas med misstro. Ett rimligt spår är att en utlänning med brytning kunde vara barnsligt fånig utan att låta som något annat, och att den som talar knaggligt sällan verkar hotfull. För Chris Howland blev den brutna tyskan ett uttalat kännetecken för hela hans persona.
De femton får en märklig gemensam uppgift: att ge ett land ofarliga saker att skratta åt.
Så här räknade jag
Varje ranking är ett redaktionellt påstående. Här bygger det på fyra kriterier, i fallande vikt.
Fotavtryck
Nådde låten utanför sin egen samtid? En etta som ingen minns väger lättare än en fjärdeplats som fortfarande spelas på oktoberfester, i reklam eller på fel sorts fester i Kreuzberg.
Knepighetsgrad
Detta är inte en lista över erans bästa schlager utan över dess mest knepigt roliga. Materialet ska ha något skevt i sig: en gimmick, en accent, en premiss som inte borde ha fungerat.
Kommersiell tyngd
Försäljning och listplaceringar räknas, men med reservation. De tyska listorna mättes i månadsutgåvor under större delen av perioden, vilket siffertabellen längre ner går igenom. Siffrorna väger, de avgör inte.
Berättelsen bakom
En artist vars liv säger något om eran rankas före en som bara levererade en hit. Det är ett redaktionellt val, inte ett statistiskt, och det är därför en bagare från Düsseldorf står över en världsstjärna från Wien.
Konventionell konstnärlig kvalitet ingår inte i rankningen. Det som mäts är något annat: hur mycket värld som får plats i tre minuter när ingen håller uppsikt.
Sexton år i korthet
Ordnad efter listgenombrott, inte efter utgivning, eftersom flera skivor släpptes året före sin framgång.
Femton kort, från Heino och nedåt. Varje kort rymmer rösten, en lyssningsanvisning, hitsen, karriärbågen och en anekdot.
Ett
Heino
Heinz Georg Kramm, född 1938 i Düsseldorf. Bagare med gesällbrev 1955. Uppgiven karriärförsäljning omkring 50 miljoner skivor.
Heino i direktsändningen Aktuelle Schaubude under Kieler Woche, 21 juni 1975. Foto: Friedrich Magnussen/Stadtarchiv Kiel, CC BY-SA 3.0 DE. Bildkälla ↗
Kolossen. Platinablont hjälmhår, becksvarta solglasögon och en baryton som lät som om folkvisan fått militärutbildning. Heino tog visan, marschtakten och alpromantiken och pressade allt genom en röst så allvarlig att resultatet blev ofrivilligt, och senare mycket frivilligt, komiskt.
Han står överst därför att fyra av kriterierna pekar åt samma håll: ett stort kulturellt fotavtryck, stark försäljning, en ovanligt rik berättelse och en aktiv artistkarriär som sträckte sig långt in på tjugotjugotalet.
Rösten
En rak, obruten baryton utan krusiduller. Inget vibrato att tala om, ingen frasering som förhandlar med texten. Han sjunger visan som om han läste upp en förordning, och det är just den obrutna allvarsamheten i den klassiska Heino-personan som gör materialet outsläckligt komiskt för alla utom honom själv.
Att lyssna efter
Ta Blau blüht der Enzian från 1972. Marschtakten har tung upptakt, melodin ligger i ett bekvämt mellanläge och titeln gör hela krokarbetet. Lägg märke till hur liten den harmoniska och dynamiska rörelsen är. Dragspel och blås placerar låten någonstans mellan alpdalen och ölfältet, och refrängen kommer innan någon hunnit glömma titeln.
FöreBagarlärling i efterkrigstidens Düsseldorf, gesällbrev 1955, och ett decennium i olika grupper utan genombrott.
UnderUpptäckt 1965 av Ralf Bendix på en modevisning i Quakenbrück, producerad av honom i tjugo år.
EfterÖverlever varje parodi genom att vänta ut den, och annekterar 2013 ironin med ett album med covers på Rammstein och Die Ärzte som går rakt upp på förstaplatsen.
Godis
Han upptäcktes av en annan artist på den här listan, mannen bakom babysitterboogien på plats sju. Och genombrottet låg på debutsingelns B-sida, vilket etablerade karriärens grundsanning direkt: det var aldrig planen som fungerade, det var rösten.
Återkommer i: Personakterna, Genrekartan under Heimat, Där teorierna tar slut
Två
Gus Backus
Donald Edgar Backus, född 1937 i Southampton, New York. Död 2019 i Bayern. Doo-wop-sångare och flygvapensoldat.
Gus Backus-singeln ”Da sprach der alte Häuptling”, utgiven 1 november 1960. Skivetikett, public domain. Bildkälla ↗
Amerikanen som sjöng doo-wop i The Del-Vikings, en av de tidiga framgångsrika rasintegrerade vokalgrupperna i amerikansk rock'n'roll, skickades till Tyskland av flygvapnet och stannade. Hans breda amerikanska accent gjorde varje tysk stavelse till ett litet komiskt konstverk, och publiken älskade det.
Han hade nitton listnoteringar mellan 1960 och 1967, varav åtta i topp tio. Det är också han som binder ihop hela projektet, eftersom hans genombrottslåt via Little Gerhard blev Den siste mohikanen.
Rösten
Ljus, nasal och genomgående glad, med doo-wop-skolningens vana att luta sig mot körstämmor. Vokalerna kommer ut för öppna och konsonanterna landar en aning fel, och eftersom han aldrig försöker dölja det låter varje fras som om han precis kommit på hur rolig meningen är.
Att lyssna efter
Ta Da sprach der alte Häuptling der Indianer från 1960. Stampande fyrtakt, enkel skalgång, trummor på varje slag och kroken i titelraden. Verserna berättar; refrängen låter hövdingen tala. Lyssna på hur Backus flyttar röstläget mellan dem och hur accenten blir en del av poängen. Rösten bär mer av komiken än texten gör på papperet.
FöreMedlem i The Del-Vikings, en av de tidiga framgångsrika rasintegrerade vokalgrupperna i amerikansk rock'n'roll, bildad av flygvapensoldater.
UnderOmplacerad till Västtyskland, lär sig tyska till hälften, vilket visar sig vara exakt rätt nivå.
EfterFlyttar hem till USA och lever ett vanligt liv i flera år innan Tyskland drar honom tillbaka. Dör 2019 som bayersk lokalpatriot med Long Island-accent.
Godis
Det berättas att östtysk propaganda efter murbygget 1961 gjorde en egen version av hans hövdingsång, riktad mot Västberlins borgmästare. Uppgiften cirkulerar men behöver arkivbelägg innan den kan slås fast.
Återkommer i: Kuriosakabinettet, Personakterna, Sverigespåret, Genrekartan under novelty
Tre
Bill Ramsey
William McCreery Ramsey, född 1931 i Cincinnati, Ohio. Död 2021 i Hamburg. Yale-student i ekonomi och sociologi.
Jazzsångaren från Ohio med swing i rösten och glimten permanent i ögat. Ramsey blev den humoristiska schlagerns okrönte kung med sånger om magdansöser, deckarläsande fruar och Hamburgs nöjeskvarter, allt levererat med en självdistans som var sällsynt i genren.
Hos honom blir kriterium ett konkret. Souvenirs blev etta, men Pigalle stannade på sjätte plats, Zuckerpuppe på femte och deckarfrun på tredje. Ändå är det de senare man hör i dag. En femteplats som lever vidare väger tyngre än en etta som försvann. Han visade att man kan göra det fåniga med full integritet, och han gjorde det utan att någonsin be om ursäkt för någondera halvan av sitt yrkesliv.
Rösten
Mörk, rökig och genomswingad. Han lägger sig gärna en aning efter slaget, som en jazzsångare gör och betydligt mer än de flesta renodlade schlagersångare. Där de tyska kollegorna sjunger på takten sjunger Ramsey runt den.
Att lyssna efter
Ta Zuckerpuppe från 1961. Kort speltid, dansrytm och en titel som gör hela krokarbetet genom sitt eget rim. Orkestern svarar mellan sångfraserna på storbandets vis. Ramsey ligger gärna bakom slaget i verserna men närmare det i refrängen. Där växlar han mellan jazzens språk och schlagerns.
FöreReklamdirektörsson från Cincinnati, jazz som modersmål, ekonomi och sociologi på Yale tills Koreakriget avbryter studierna.
UnderUpptäckt via soldatradion och Frankfurts Jazzkeller. Väljer något lustigt när producenten Heinz Gietz ställer sin tvåvalsfråga, och blir genrens roligaste röst i fem år.
EfterÅtergår till jazzen men fortsätter stå för schlagern. Radioprogram, filmroller, gästprofessur i jazzsång och presentation i Hamburg, tyskt medborgarskap 1984. Dör 2021, nittio år gammal.
Godis
Heinz Gietz frågade honom 1958 om han ville sjunga rock'n'roll eller något roligt. Ramsey valde det roliga, och resten blev en karriär. Schlagern gav honom en kommersiell bas som gjorde det möjligt att fortsätta med jazzen, och han stod för båda delarna livet ut.
Återkommer i: Kuriosakabinettet, Personakterna, Maskinrummet, Namnen på etiketten
Fyra
Peter Alexander
Peter Alexander, fotograferad 1952. USIS, public domain. Bildkälla ↗
Peter Alexander Neumayer, född 1926 i Wien. Död 2011. Sångare, skådespelare, imitatör och TV-värd.
Österrikes svar på en fråga ingen ställt: tänk om en operettenor också var komiker, imitatör och TV-värd. Alexander gjorde över fyrtio komedifilmer och sålde skivor i industriella mängder.
Hans humor var mjukare än de andras, wienercharm snarare än clownnummer, och räckvidden svårmatchad. Han placeras därför fyra: artistkarriären väger tungt, men materialet ligger längre från listans knepiga kärna. Det första kriteriet är fotavtryck, det andra knepighetsgrad.
Rösten
En ljus, operettpräglad tenor med skådespelarens kontroll över fraseringen. Sången var i huvudsak självlärd. Han kan sjunga operett i ena frasen och tala fram nästa utan att fogen märks, och framför allt hörs leendet: en permanent mjuk uppåtböjning i tonansatsen som gör att även melankoliska texter låter som om allt kommer att ordna sig.
Att lyssna efter
Ta Der letzte Walzer från 1967. Vals, stråkar och en titelrad som sitter efter en genomlyssning. Alexander sjunger aldrig ut hela sin kapacitet utan håller något i reserv. Det är en viktig orsak till att sentimentaliteten inte tippar över i schnulze.
FöreWienpojke, utbildad vid Max Reinhardt-seminariet, på väg mot en helt seriös skådespelarbana.
UnderEtt fyrtiotal filmkomedier och sedan TV-shower med upp till 38 miljoner tittare enbart i Tyskland. Hustrun Hilde gav upp sin egen skådespelarkarriär och skötte allt affärsmässigt.
EfterNär Hilde dör 2003 drar han sig tillbaka fullständigt och behåller tystnaden till sin död 2011.
Godis
Ich zähle täglich meine Sorgen är en tysk version av en amerikansk countrylåt. Amerikansk country förvandlad till wiensk självironi, alltså kulturtvätt på hög nivå.
Återkommer i: Personakterna, Publiken, Där teorierna tar slut
Fem
Chris Howland
Chris Howland anländer till Schiphol, 1965. Anefo/Nationaal Archief, CC0. Bildkälla ↗
John Christopher Howland, född 1928 i London. Död 2013. Västtysklands första stora radiodiscjockey.
Britten med fluga och paraplymanér som blev Västtysklands första riktiga radiodiscjockey under smeknamnet Mr. Pumpernickel. Hans medvetet brutna tyska var varumärket: han lät som en gentleman som förlorat en vadslagning, och landet kunde inte få nog.
Placeringen bygger mindre på skivförsäljningen än på vad han uppfann. Han gjorde själva pratet mellan skivorna till underhållning och discjockeypersonan till en del av programmet. Och han var värd för Vorsicht Kamera, den första tyska versionen av det dolda kamera-format han själv hade skaffat rättigheterna till. Premiären i juli 1961 fick över sextio procents tittarandel.
Rösten
Mer talad än sjungen. Howland var radioman först och sångare sedan, och det hörs i varje fras: han levererar texten som en programpunkt, med pauser, tonfall och små ironiska betoningar.
Att lyssna efter
Ta Hämmerchen-Polka från 1961. Polka i två slag, snävt register och en krok som är hörbar snarare än sjungbar. Hammarljudet drar numret från musik mot sketch. Brytningen är kraftigare när Howland talar än när han sjunger. Accenten var en yrkesmässig resurs, inte en begränsning.
FöreAnländer 1946, arton år gammal, till det sönderbombade Hamburg som radioman i brittiska styrkornas tjänst.
UnderBörjar i början av femtiotalet arbeta för NWDR och etablerar sig under de följande åren som Västtysklands första stora radiodiscjockey. Sjunger schlager, leder TV och gör roller i Edgar Wallace-deckarna.
EfterBlir en av tysk TV-humors grundare. En yngre brittisk Tysklandskarriär av besläktat slag dyker senare upp hos Graham Bonney.
Godis
Tidslinjen förtjänar att sägas högt. 1946 kommer han till Hamburg som artonåring i brittiska styrkornas radiotjänst. Femton år senare är han en av landets mest folkkära TV-profiler. I den här berättelsen blir Vorsicht Kamera dessutom programmet där den importerade komikern börjar rikta kameran tillbaka mot tyskarna själva.
Återkommer i: B-sidan om Graham Bonney, Personakterna, Publiken
Sex
Trude Herr
Född 1927 i Köln, död 1991. Sångerska, skådespelare och senare teaterdirektör.
I WDR:s TV-studio i Köln krävdes bokstavligen ”Bitte Ruhe”, 3 november 1953. Foto: Brodde/Bundesarchiv, CC BY-SA 3.0 DE. Bildkälla ↗
Kölns komedidrottning. En kvinna med teaterbakgrund, arbetarklasshumor och total brist på respekt för schlagerns skönhetsideal. Hennes stora hit från 1960 är en trotsig deklaration om att choklad inte duger som ersättning för en man, sjungen i en genre där kvinnorna annars fick vara flickvän, hustru eller käck lillasyster.
Hon står så högt som sex av ett skäl som gäller kriterium fyra. Hos henne är gränsen mellan interpreterad schlagerfigur och egen konstnärlig persona tunnare än hos någon annan på listan. Sextiotalslåtarna skrevs åt henne av andra, men figuren Trude Herr gick inte att skilja från kvinnan som framförde dem, och senare började hon också skriva själv.
Rösten
Bröströst, kölnskt präglad och helt oskolad i schlagermening. Hon talar sig genom halva fraserna och sjunger resten med en volym som antyder att mikrofonen är valfri. Där genrens övriga kvinnor levererar behag levererar Herr attityd, för detta är en scenröst från folkteatern och inte en studioröst.
Att lyssna efter
Ta Ich will keine Schokolade från 1960. Cha-cha, blåsstötar, kort speltid och en refräng byggd på en enda fras. Det viktiga finns i luckorna mellan fraserna. Herr fyller dem med suckar, kommentarer och tajming. Låten är lika mycket ett scennummer som en inspelning; notbilden förklarar bara halva verkan.
FöreKölnsk arbetarklassuppväxt och teaterbakgrund. Komiken var hennes yrke innan den blev hennes skivkontrakt.
UnderKort och intensiv schlagerkarriär i början av sextiotalet, med material skrivet åt henne men framfört i en persona som var oförväxlingsbart hennes.
EfterLämnar genren, öppnar egen teater i Köln 1977 och blir lokal legend. Flyttar 1987 till Fiji av hälsoskäl och återvänder till Köln i januari 1991.
Godis
Hennes sista stora framgång kom 1987, ett kvartssekel efter chokladlåten, i en melankolisk trio med Wolfgang Niedecken från BAP och Tommy Engel, tidigare frontfigur i Bläck Fööss. Grundtexten skrev hon själv, med en kölschdel av Niedecken. Den nådde plats tjugo och har i Köln fått ett efterliv som vida överstiger en vanlig tjugondeplats.
Återkommer i: Personakterna, Maskinrummet om vem som ägde materialet
Sju
Ralf Bendix
Gus Backus-singeln ”Da sprach der alte Häuptling”, utgiven 1 november 1960. Skivetikett, public domain. Bildkälla ↗
Karl Heinz Schwab, född 1924 i Dortmund, död 2014. Artist på kvällarna, näringslivsman på dagarna.
Schlagerns märkligaste dubbelliv. Framgångsrik affärsman under sitt riktiga namn, hitsångare under sitt artistnamn, och till slut en som fick större betydelse för nästa fas av genren bakom scenen än framför mikrofonen.
Hans placering vilar lika mycket på vad han upptäckte som på vad han sjöng. Utan honom hade listans etta aldrig fått skivkontrakt.
Rösten
Torr, korrekt och nästan tjänstemannamässig. En röst som låter som om den kommit direkt från ett sammanträde, vilket den ofta hade. Bendix sjunger utan att sälja, och kontrasten mellan den sakliga leveransen och materialets fullständiga fånighet är i praktiken hela hans artistiska idé.
Att lyssna efter
Ta Babysitter-Boogie från 1961. Shuffle, en tydlig berättelse och en gimmick som gör låten omöjlig att förväxla. Producenten Hans Bertrams lilla dotter Elisabeth skrattar, jollrar och gråter mellan Bendix fraser. Hon krediterades som Klein-Elisabeth. Bendix bemöter kaoset med samma sakliga leverans hela vägen, vilket gör barnet till både medverkande och effekt.
FöreUtbildad nationalekonom med doktorsavhandling vid Kölns universitet, och chef för flygbolaget TWA:s Düsseldorfkontor fram till 1962, alltså flera år efter att skivorna börjat ligga på listan.
UnderHitsångare kring decennieskiftet 1960, och samtidigt allt mer verksam bakom kulisserna.
EfterBlir talangscout och producent. Hittar Heino på en modevisning i Quakenbrück 1965 och producerar honom i omkring tjugo år.
Godis
Utan mannen bakom babysitterboogien hade det inte funnits någon Enzian. Fabriken producerade inte bara sångare utan även upptäckarna av sångare.
Återkommer i: Namnen på etiketten, Personakterna, Kuriosakabinettet
Åtta
Vico Torriani
Vico Torriani, 7 oktober 1960. Foto: Hans Gerber/ETH-Bibliothek Zürich, CC BY-SA 4.0. Bildkälla ↗
Född 1920 i Genève, död 1998. Schweizisk sångare, utbildad kock och senare TV-värd.
Schweizisk charmör med hotellutbildning som sjöng geografiskt tveksamma sånger med bergsäker min. Hans megahit hävdar glatt att Kalkutta ligger vid Ganges, medan staden i själva verket ligger vid Hooghlyfloden.
Hos honom blir Fernwehgrenens grundlag särskilt synlig: publiken ville inte veta hur det var där, den ville veta att det fanns.
Rösten
Mjuk, bärande och med en medelhavskrusning som schweizaren odlade medvetet. Han låter italienare på tyska, vilket var precis vad marknaden ville ha, och fraseringen är generös och nästan operettmässig, alltid en aning bredare än låten kräver.
Att lyssna efter
Ta Kalkutta liegt am Ganges från 1960. Foxtrot i marschtempo, krok i titelraden och ett komp som vilken dansorkester som helst kunde plocka upp på gehör. De få instrumentfärger som ska signalera Indien hade kunnat signalera nästan vilken destination som helst öster om Wien. Det säger mer om metoden än om platsen.
FöreUtbildad konditor, kock och servitör, med arbete inom hotell och restaurang. Hotellyrket var den första utbildade karriären; sången blev den som tog över.
UnderFemtio- och sextiotalets charmör, med hits som sålde på ren atmosfär.
EfterTV-värd för en klassisk underhållningsshow, kokboksförfattare från 1958 och framåt, och krögare på Bonne Auberge i Basel mellan 1978 och 1983.
Godis
Han var utbildad kock och konditor, gav ut flera kokböcker med start 1958, ledde matprogram i schweizisk TV och drev Bonne Auberge i Basel mellan 1978 och 1983. Den enda på listan där middag hos artisten nästan bokstavligen är karriärhistorik.
Återkommer i: Kuriosakabinettet, Genrekartan under Fernweh
Nio
Billy Mo
Peter Mico Joachim, född 1923 i Trinidad, död 2004. Jazztrumpetare och sångare.
Kringkastingsorkestret i Store Studio i Oslo, omkring 1960. Bilden används som tidsbild för orkester- och trumpetmiljön. Foto: Fotospesialisten/Oslo Museum, CC BY-SA 4.0. Bildkälla ↗
Jazztrumpetare från Trinidad som hamnade i Tyskland och gjorde karriärens mest osannolika pivot: en sång om att hellre köpa sig en tyrolerhatt än ge pengar till sin flickvän. Bilden av en karibisk jazzmusiker i alphatt är hela Wirtschaftswunder-eran destillerad till en enda skivomslagsbild.
Låten gick in på listan i början av 1963 och nådde senare förstaplatsen. Den fick en egen spelfilm 1965 och en svensk version med text av Stig Anderson, inspelad av Östen Warnerbring som Du borde köpa dej en tyrolerhatt.
Rösten
Karibisk brytning över en trumpetares andning. Han fraserar sångstämman som ett blåsparti, med korta punkterade fraser och tydliga attacker. Det finns ingen smäktning i den, för Billy Mo sjunger rytmiskt snarare än melodiskt.
Att lyssna efter
Ta Ich kauf' mir lieber einen Tirolerhut från 1962. Alpin polkatakt, blås och ett tempo för ölfältet. Arrangemanget spelar rollen helt rakt; avvikelsen ligger i rösten och i bilden av Billy Mo med hatten. Lyssna särskilt på trumpeten. Musikern är bättre än numret behöver.
FöreSkicklig jazztrumpetare från Trinidad, verksam på hög nivå långt innan hatten kom in i bilden.
UnderNovelty-stjärna från 1962, med den karibiske jazzmusikern i tyrolerhatt som sin perfekta visuella symbol.
EfterTillbaka mot jazzen och orkesterarbetet. Hatten blev dagjobbet. Trumpeten var det han kunde bäst.
Godis
Precis som Ramsey var Billy Mo en riktigt skicklig jazzmusiker, med studier i London bakom sig. Och här finns projektets personliga startpunkt. Min första kontakt med själva tyrolerhattsmotivet gick inte via Billy Mo alls, utan via Trazan och Banarne, i Lasse Åbergs egen svenska text. Det tog trettio år att upptäcka den betydligt äldre tyska historien om en trinidadisk jazztrumpetare i alphatt.
Återkommer i: Kuriosakabinettet, Publiken, Genrekartan under novelty
Tio
Gitte Hænning
Gitte Hænning-Johansson, född 1946 i Aarhus. Dansk barnstjärna, tysk schlagerdrottning, senare jazzsångerska.
Gitte Hænning under en TV-inspelning för Yleisradio i Helsingfors, 1961. Foto: Mauno Kuusla/Yle, public domain i Finland. Bildkälla ↗
Dansk barnstjärna som vid sexton vann de tyska schlagerfestspelen i Baden-Baden med en sång om att kräva en cowboy till make, inklusive kravlista. Låten blev etta och hade sålt över en miljon exemplar vid mitten av 1965.
Hon blev därmed hela Tysklands käcka lillasyster, vilket hon sedan ägnade decennier åt att växa ur. Ingen karriär på listan ramas in tydligare av två titlar: kravet på en cowboy 1963, och en comebacklåt tjugo år senare som helt enkelt heter jag vill ha allt.
Rösten
Ljus, spänstig och påfallande tekniskt säker för åldern. Barnstjärneskolningen hörs i intonationen, som aldrig glider. Den danska brytningen är nästan bortarbetad, till skillnad från listans övriga utlänningar, vilket säger något om vilken sorts utländskhet marknaden ville ha från Norden.
Att lyssna efter
Ta Ich will 'nen Cowboy als Mann från 1963. Marschtakt, banjoklingande komp, blåsstötar och en melodi utan omvägar. Titeln är inte en dröm utan en beställning, vilket gör låten fräckare än den först låter. Countryn antyds med några få instrument. Mer behövdes inte för att signalera Amerika 1963.
FöreDansk barnstjärna, på scen från åtta års ålder. Vid tolv års ålder hade hon redan spelat in sexton skivor.
UnderUpptäckt för den tyska marknaden 1960. Vinner festspelen 1963 vid sexton och blir Tysklands käcka lillasyster.
EfterSpelar redan 1968 in ett regelrätt jazzalbum med Kenny Clarke och Francy Bolands storband, utgivet året därpå, långt före den officiella imageförändringen på åttiotalet. Turnerar från 2004 med Wencke Myhre och Siw Malmkvist i en show som spelas över femhundra gånger.
Godis
1962 försökte hon tävla för Danmark i Eurovision, men bidraget diskvalificerades för att melodin blivit offentlig i förväg. Enligt den klassiska danska historien berodde det på att kompositören visslat den i radiohusets matsal. När hon till slut kom till tävlingen, 1973, var det för Västtyskland. Och långt senare har hon själv sagt att cowboylåten aldrig kändes som hennes värld: maskinen tillverkade Tysklands käcka lillasyster, artisten ville hellre sjunga jazz.
Återkommer i: Personakterna, Sverigespåret, Samma maskin?
Elva
Wencke Myhre
Wencke Myhre vid öppningen av Vikaterrassen i Oslo, 1964. Oslo Museum, CC BY-SA 4.0. Bildkälla ↗
Född 1947 i Oslo. Norsk sångerska, en av tre skandinaviska kvinnor på listan.
Norskan med oemotståndlig energi som vann de tyska schlagerfestspelen 1966 med en varning om att inte bita i varje äpple, och fyra år senare toppade allt med en ode till en knallröd gummibåt.
Gummibåtslåten nådde bara plats 21 när den kom 1970. Femtio år senare identifieras den ändå omedelbart som tysk partyschlager. Där skiljer sig efterlivet tydligt från den ursprungliga listplaceringen.
Rösten
Framåtlutad och alltid en aning före slaget, alltså motsatsen till Ramseys jazzlutning bakåt. Hon ler hörbart genom hela fraser och har en attack i tonansatsen som gör att även lugna partier låter som om något är på väg att hända.
Att lyssna efter
Ta Er hat ein knallrotes Gummiboot från 1970. Tempot låter en folkmassa klappa med utan träning, refrängen består nästan av en enda fras och blåset håller trycket uppe från början. Det är musik för rum med hundra personer i. Färgordet i titeln gör dessutom kroken synlig. Båten behöver aldrig beskrivas.
FöreNorsk artistfamilj och tidig scenvana, rekryterad söderut i samma våg som Gitte och Siw.
UnderVinner festspelen 1966 och blir en av Västtysklands mest folkkära artister, med flera långlivade hits och en partylåt som fick ett efterliv långt större än sin ursprungliga listplacering.
EfterFortsatt karriär i både Norge och Tyskland, och den gemensamma showen med Gitte och Siw som gick i tre länder in på tvåtusentalet.
Godis
Elfte plats på listan, tjugoförsta plats på hitlistan. Ändå är gummibåten ofta det som dyker upp när tyskar ombeds nynna en partyschlager.
Återkommer i: Sverigespåret, Publiken, Genrekartan under Stimmungslied
Tolv
Siw Malmkvist
Född 1936 i Landskrona. Första svensk att toppa den västtyska singellistan.
Siw Malmkvist framför ”April, april” i Melodifestivalen, 6 februari 1961. Okänd fotograf, public domain. Bildkälla ↗
Vår egen. Landskronaflickan som blev första svensk på förstaplatsen i Tyskland, med en glad uppmaning om att kärlekssorg inte lönar sig. Singeln var etta i tre månadsutgåvor, juli till september 1964, låg ett halvår på listan, sålde över en miljon exemplar och gav guldskiva.
Hon är dessutom gångjärnet i hela projektet. Som en av de artister som tydligast lyckades i både det svenska och det västtyska systemet visar hennes karriär hur nära kopplade de två marknaderna var.
Rösten
Klar, rak och exakt. Hon sjunger på takten med en precision som gör texten begriplig även för den som inte kan språket. Det avgörande är dock timingen: mikroskopiska pauser före poängerna, alltså ett komikerdrag snarare än ett sångardrag.
Att lyssna efter
Ta Liebeskummer lohnt sich nicht från 1964. Bruhns melodi stiger i refrängen precis när örat väntar sig det, tempot ligger mellan gång och dans och titelraden är både råd och krok. Arrangemanget har mer studs än pompa, vilket ger Malmkvists frasering plats. Lyssna också på början. På originalutgåvan går ungefär 25 sekunder i mono innan ljudbilden växlar till stereo. Bear Family gav 1999 ut en full stereoversion utan skarven.
I katalogen
Tunna skivor1960, svensk version av Connie Francis genombrott
FöreSvensk schlagerscen och Eurovision för Sverige 1960.
UnderMiljonsäljande etta 1964, seger i Deutsche Schlager-Festspiele samma år och i efterföljaren Deutscher Schlager-Wettbewerb 1968, samt 37 singlar på Metronome fram till 1971.
EfterEurovision även för Västtyskland 1969, och femhundra föreställningar med Gitte och Wencke in på tvåtusentalet.
Godis
Hon är en av mycket få artister som ställt upp i Eurovision för två olika länder: Sverige 1960 och Västtyskland 1969.
Återkommer i: Sverigespåret, Personakterna, Samma maskin?, Namnen på etiketten
Tretton
Cornelia Froboess
Cornelia Froboess uppträder i Kurhaus i Scheveningen, 13 februari 1960. Foto: Herbert Behrens/Anefo/Nationaal Archief, CC0. Bildkälla ↗
Född 1943 i Berlin. Barnstjärna från åtta års ålder, senare respekterad teaterskådespelare.
Conny var barnstjärna redan 1951, ännu inte åtta år fylld, med en sång om badbyxor, och växte upp inför öppen ridå. Hennes stora vuxenhit handlar om två hemlängtande italienska gästarbetare.
Den låten avviker från formeln, inte musikaliskt, där allt är regelrätt, utan innehållsligt: här är temat varken fjärran platser eller kärleksbesvär i abstrakt mening utan samtiden, insmugen i en genre som annars ofta höll den på avstånd. Att bidraget dessutom skickades till Eurovision samma år gör saken talande.
Rösten
Barnstjärnans ljusa klang som mognat utan att bli tung. Ren, obesvärad och nästan utan vibrato. Hon sjunger sakligt, vilket är ovanligt effektivt i sentimentalt material: när rösten inte gråter får texten göra det själv.
Att lyssna efter
Ta Zwei kleine Italiener från 1962. Lätt sydländsk instrumentering, sjungbar refräng och kroken i titeln. Arrangemanget håller samma lätta ton trots att texten handlar om hemlängtan och arbetsmigration. Så kunde genren bära samtiden utan att riktigt kännas vid den.
FöreBarnstjärna sedan 1951, uppvuxen inför öppen ridå i femtiotalets Berlin.
UnderUngdomsstjärna och filmpartner till Peter Kraus, med listetta och Eurovisionuppdrag 1962.
EfterLämnar schlagern helt och blir en etablerad och högt ansedd teaterskådespelare, bland annat vid Münchens stora scener.
Godis
Hennes sorti följer en ovanlig båge: från badbyxevisa vid åtta till Münchens stora scener, utan att hon behövde förneka mellanledet.
Återkommer i: Sverigespåret om Lill-Babs som svensk motsvarighet, Publiken om gästarbetarna
Fjorton
Manuela
Manuela i Amsterdam, 1971. Anefo/Nationaal Archief, CC0. Bildkälla ↗
Doris Wegener, född 1943 i Berlin, död 2001.
Berlinskan som gav Tyskland dess kanske mest bekvämt ansvarsbefriande hitrefräng, där allt var bossa novans fel. Låten är en tysk version av en amerikansk förlaga skriven av Brill Building-royalty, och den låg etta från 1 juni 1963.
Hennes verkliga bedrift står dock inte under hennes eget namn. Månaden före låg hon redan etta som en av tre sångerskor i det gruppkrediterade Die Tahiti-Tamourés.
Rösten
Mörkare och mer sliten än åldern borde tillåta, med en berlinsk skärpa som ger även lättsamt material en underton av erfarenhet. Hon sjunger något framåtlutat och något hårt, vilket gör att hennes inspelningar sticker ut i en genre där normen var behag.
Att lyssna efter
Ta Schuld war nur der Bossa Nova från 1963. Rytmsektionen antyder Brasilien med några figurer men håller takten fyrkantig nog för ett dansgolv i Gelsenkirchen. Jämför med Wini-Wini från månaden före, där Manuela medverkar utan att stå som huvudartist. Det gemensamma studioljudet visar hur tätt produktionerna låg.
FöreBerlinska utan branschbakgrund, upptäckt in i ett system som redan hade låten färdig. Den tyska texten skrevs av Georg Buschor.
UnderEtta i två på varandra följande månadsutgåvor, maj och juni 1963, under två olika artistidentiteter.
EfterLång karriär i mindre format sedan den första vågen ebbat ut.
Godis
Två ettor på månadsutgåvor, av samma sångerska, under två olika namn, utan att någon tycks ha kommenterat saken.
Återkommer i: Kuriosakabinettet, Maskinrummet om coversystemet, Genrekartan under Modetanz
Femton
Roberto Blanco
Roberto Blanco uppträder vid Olympia-Ball i Kiel, 1971. Foto: Friedrich Magnussen/Stadtarchiv Kiel, CC BY-SA 3.0 DE. Bildkälla ↗
Roberto Zerquera, född 1937 i Tunis av kubanska artistföräldrar. Uppvuxen i Beirut och Madrid.
Född i Tunis, uppvuxen i Beirut och Madrid, medicinstudier avbrutna för showbusiness, och till slut inkarnationen av tysk påtvingad glädje. Hans signaturlåt om att lite skoj måste man ha blev både folkkär och, med tiden, ett ironiskt kulturellt riktmärke.
Han står sist på listan och signaturlåten nådde plats femton på hitlistan. Ändå känner många tyskar igen den. Placeringen och efterlivet berättar två olika historier, och låten formulerar glädje som befallning snarare än iakttagelse.
Rösten
Ljus, öppen och med ett leende som aldrig lämnar tonen. Han sjunger uppåt, bokstavligt talat, med frasslut som lyfter. Den lätta brytningen ligger kvar utan att någonsin störa, och energin är konstant, för Blanco har ingen lågmäld växel.
Att lyssna efter
Ta Ein bißchen Spaß muß sein från 1972. Marschnära takt, kort refrängfras och ett register ingen fest behöver misslyckas med. Tonartshöjningen ger den sena energikick som arrangemanget behöver. Viktigare är textens grammatik: glädjen beskrivs inte. Den beordras.
FöreTunis, Beirut och Madrid, kubanska artistföräldrar och påbörjade medicinstudier som avbryts för scenen.
UnderVinner schlagerfestspelen 1969 och blir sjuttiotalets mest folkkära glädjespridare.
EfterGår från folkkär till campikon till självmedveten, och blir en kulturell referenspunkt långt utanför musiken.
Godis
Musiken till signaturlåten skrevs av Christian Bruhn med text av Günter Loose. Samme Bruhn skrev Marmor, Stein und Eisen bricht och senare musiken till både Heidi och Captain Future.
Återkommer i: Namnen på etiketten, Där teorierna tar slut, Kuriosakabinettet
Brytpunkten 1966
Ett mellanspel halvvägs. Årtalet är min analytiska brytpunkt, inte en historisk järnridå.
Läser man listan i ordning märks något: de åtta första artisterna hör i huvudsak hemma i erans första halva, och de sista i den andra. Mitt emellan ligger ett par år där flera saker rör sig samtidigt.
Beatvågen når de tyska listorna på allvar, och en växande del av den unga publiken flyttar sin uppmärksamhet mot beat och internationell pop. Konjunkturen vänder: nedgången börjar 1966 och 1967 blir det första året efter kriget då bruttonationalprodukten faktiskt minskar. Och samma år slår Heino igenom med nästan motsatt estetik, mörkare, äldre och mer traditionsbunden. Om det inte var ett svar i planerad mening blev det åtminstone en tydlig alternativ väg.
Efter mitten av sextiotalet försvinner inte den gamla modellen, men tyngdpunkten förskjuts. Från noveltyskivans engångsgimmick mot mer varaktig fest-, allsångs- och campfunktion. Skrattet finns kvar men har bytt uppgift.
Det är också därför listan blir svårare att ranka i andra halvan. Fram till 1966 väger det komiska tyngst. Därefter handlar det allt mer om vilken funktion musiken får i nya rum.
Siffertabellen
Vad som går att belägga om listans hits, uttryckt i den enhet listan faktiskt mätte i.
Da sprach der alte Häuptling der Indianer Gus Backus, 1960/61Nr 3Utgiven sent 1960, listdebut i februariutgåvan 1961 och topp tre i mars. Blev ändå den av hans låtar som exporterades vidare till Sverige.
Sauerkraut-Polka Gus Backus, 1961/62Nr 2Utgiven hösten 1961, gick rakt in som tvåa i januariutgåvan 1962.
Babysitter-Boogie Ralf Bendix, 1961Nr 1Nådde förstaplatsen 1961, med omkring 500 000 sålda exemplar.
Zwei kleine Italiener Cornelia Froboess, 1962Nr 1Förstaplatsen våren 1962, samma år som låten representerade Västtyskland i Eurovision.
Ich will 'nen Cowboy als Mann Gitte, 1963Nr 1Etta under två månadsutgåvor 1963. Såld i omkring 1,05 miljoner exemplar fram till juni 1965.
Schuld war nur der Bossa Nova Manuela, 1963Nr 1Nådde förstaplatsen 1963. Die Tahiti-Tamourés låg också etta det året, och Manuela ingick i gruppen. Samma sångerska nådde alltså toppen under två artistidentiteter.
Liebeskummer lohnt sich nicht Siw Malmkvist, 1964Nr 1Etta i tre månadsutgåvor, juli till september 1964, och ett halvår på listan. Över en miljon sålda exemplar och guldskiva.
Souvenirs Bill Ramsey, 1959Nr 1Den tidigaste listettan i det här materialet.
Ich zähle täglich meine Sorgen Peter Alexander, 1960Nr 2Ett bra exempel på varför källor kolliderar. På Musikmarkts försäljningslista nådde den plats två, medan den toppade Bravos läsarlista. Den som citerar en etta citerar alltså en annan lista.
Ein bißchen Spaß muß sein Roberto Blanco, 1972Nr 15Efterlivet blev betydligt större än listplaceringen.
En anmärkning om enheten, eftersom den styr hela tabellen. De västtyska listorna bygger på samtida branschstatistik från Der Musikmarkt, men publiceringstakten var månadsvis fram till 1965, halvmånadsvis till 1970 och veckovis först från 1971. De moderna veckoförlopp som cirkulerar för tiden före 1971 är därför rekonstruktioner, inte observationer.
Därför står här månadsutgåvor och inte veckor. Att säga att en skiva låg tolv veckor på förstaplatsen 1964 låter mer exakt än det är, eftersom ingen försäljningslista observerade den tolv gånger det året. Många av de exakta försäljningssiffrorna går dessutom ytterst tillbaka på skivbolags- och branschuppgifter.
Två poster hör inte hemma i samma kolumn som de övriga. Den tyska chartdatabasen registrerar nitton listnoteringar för Gus Backus mellan 1960 och 1967, varav åtta i topp tio, vilket är dokumenterad listdata om en artist snarare än om en enskild låt. Heinos karriärförsäljning anges till omkring femtio miljoner skivor, vilket är en vida spridd branschuppgift som inte går att rekonstruera ur några listor alls.
Vad listan inte kan mäta
Läser man de fem sista korten i följd händer något med rankningen. Wenckes gummibåt nådde plats tjugoett. Blancos glädjebefallning nådde plats femton. Ändå är båda omedelbart igenkännliga i dag, medan mängder av faktiska förstaplaceringar från samma år är helt bortglömda.
Det betyder att listans avslutning i praktiken monterar ned listans eget verktyg. Chartdata mäter vad människor köpte den månaden. Den mäter inte vad kulturen behöll.
Siffrorna väger, de avgör inte. Det stod i kriterierna från början, men det är först här materialet visar varför.
Strax utanför listan
Rex GildoFiesta Mexicana från 1972 och det odödliga utropet. Mer glamour än humor, men gränsfallet var plågsamt, och hans historia bär i stället Personakternas tyngsta akt.
Heintje Den holländske pojksopranen vars Mama från 1967 fick en hel nation att gråta i takt. Kusligt snarare än kul, men onekligen knepigt.
Dorthe Kollo Dansk, med Wärst du doch in Düsseldorf geblieben från 1968, som nådde plats tio och blev tvåa i den tyska schlagertävlingen. En av erans vassaste komiska texter.
France Gall Ja, den France Gall. Der Computer Nr. 3 från 1968 blev trea i samma tävling, med en dator som sköter partnerförmedlingen.
Drafi DeutscherMarmor, Stein und Eisen bricht från 1965, etta på listan. Inte rolig med flit, men dam-dam-kroken är ett komiskt arv i sig.
